Swenskan: Dess fiender och dess vänner

Läs gärna Madeleine Leijonhufvuds kritik av Fredrik Lindström i dagens Svenska Dagbladet.


Det är sannerligen av godo att fler och fler börjar få upp ögonen för vilken förvirrad språkpajas Lindström är och hur förödande hans dekadenta idéer är för kultur och samhälle.

Finge Lindströms vilja råda skulle väl förmodligen all svensk litteraturhistoria brännas på bål eller alternativt censureras och översättas till stockholmska tonåringars MSN-svenska. (För i relativismens och den politiska korrekthetens namn får det ju inte riskeras att somliga blir kränkta av att något påstås vara bättre än någonting annat...)

Citerar en av kommentarerna till artikeln, som jag finner vara träffsäker:

Inverterade språkpoliser:

Vurmandet för den deskriptiva lingvistiken har gått så långt att den blivit preskriptiv!

Eller tillåt mig att citera självaste Bo Ralph:

Svenskarnas tendens till självutplåning inför sitt eget språk och dess användning förnekar sig inte.

Eller varför inte nämna mångårige akademiledamoten Sture Alléns utmärkta artikel "Är god svenska diskriminerande?". Allén nedsablar med denna skrivelse (s-)politiker, språkliberaler och andra, som endast över sina döda kroppar vill att svenska språket skall få officiell status i Sverige:

Läget är ju det bisarra, att svenskan är officiellt språk i EU och jämte finskan i Finland men inte här. Däremot har vi fem officiella minoritetsspråk. […] Hur kan det komma sig att makthavarna inte vill befästa sitt eget allmänspråks roll genom att lagfästa det? […]

Det andra skälet att avfärda förslaget är av allt att döma huvudorsaken: en bestämmelse om att de som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall använda klar och begriplig svenska kan uppfattas som diskriminerande mot dem som inte har svenska som modersmål eller av annan anledning inte behärskar svenskan. Man tar sig för pannan. […]

Ödmjukhet är en dygd men självutplåning är det inte. Genom [s-]propositionen bugar man sig så djupt att ansiktet är på väg genom mattan. Vilka signaler - för att använda en bild ur propositionen - ger en sådan hållning den offentliga förvaltningens folk, svensklärarna, skolungdomen, föräldrarna, journalisterna och inte minst de invandrare som seriöst och målmedvetet arbetar på att tillägna sig svenskan för att kunna delta i samhälls- och kulturlivet?

Det politiskt korrekta språket är ett ohägn, inte minst genom sitt misstänkliggörande av dem som använder sitt språk normalt och utan ont uppsåt.

Slut citat.
Slut blogginlägg.