Presenterar och kommenterar här några böcker som blicken fastnat på inför den stundande rean:
Om heligheten av Owe Wikström
Giganten Wikström berör frågan om varför helighetslängtan envist biter sig fast även hos dagens människor, trots välståndet och samhällets sekularisering. Boken försöker också teckna en bild av den så kallade postmoderna religiositeten, vilken blir alltmer viktig att förstå sig på.
Ingemar Hedenius: En filosof och hans tid av Svante Nordin
Hedenius – den medelmåttige men vältalige filosofen som med sådan kraft tryckte in Sveriges fromma i den svenska folkhemsgarderoben att den fortfarande inte fått upp dörren mer än på glänt, och den lilla skara som tassande vågat sig ut har vanligtvis, i förhoppning om att vägen skall bli lättare, lämnat hjärnan liggandes kvar på garderobshyllan.
Arvsdygden av Nils Uddenberg och Big Bang av Simon Singh
Trots att jag långt ifrån är någon naturvetare så måste jag säga att det är tragiskt att höra människor ta avstånd ifrån, eller bekänna sig till, något som de inte besitter någon kunskap om.
Kanske är det dags att ”de mycket för många” (som Nietzsche skulle sagt) lägger sina musikspelare åt sidan ett ögonblick, avinstallerar MSN och stänger av (eller ännu bättre: kastar ut) teven, för att istället skaffa sig åtminstone en grundläggande förståelse för evolutionsteorin (Arvsdygden) och den dominerande teorin om universums begynnelse (Big Bang) innan man uttalar sig. Och bara som en inledande upplysning: Big Bang-teorin säger inte - vilket skrämmande många tror - att schimpanser och orangutanger blev till i en stor smäll.
Den stora gåtan av Tomas Tranströmer
Vissa av Tranströmers dikter äger onekligen ett ontologiskt egenvärde.
Lidandets problem av C.S. Lewis
Mot bakgrund av fokuseringen på Narnia, är det värt att uppmärksamma även de icke fiktiva verken av Lewis. Det sägs dock att han omvärderade vissa av ståndpunkterna i boken efter sin hustrus tragiska bortgång. Men ändå.
Röda rummet av August Strindberg
Strindbergs genombrott 1879. Brukar ibland benämnas som det första svenska moderna skönlitterära verket. Svenskens läsning av denna borde påbjudas i lag. Litteraturkanon hette det visst. (För den nitiskt lagde så rekommenderas inte reautgåvan, utan den textkritiskt mer genomarbetade Nationalupplagan av Röda rummet).
Trevlig kväll och gör gärna mothugg (som det heter på fiskespråk)!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)