Det har konstaterats att:



Den mest svenske av alla svenska män sitter tyst och ensam i en eka och metar i skymningen.












I så fall tror jag mig bestämt vara svenskast av de svenskaste av mankön.

Bilden ovan skildrar ett av mina många fiskafängen i den ångermanländska skymningen och natten.

Vad gäller den följande bilden så hoppas jag att bloggens eventuella läsare har överseende med att jag blir litet personlig.

Jag måste nämligen erkänna att jag har en svaghet för gamla träekor. Det är något trolskt med dem. Magiskt. Bara ordet "eka", sug på den. Eller satsen "att meta abborre i en eka". Det blotta nämnandet av en sådan upphöjd fras är som den ljuvaste terapi för själen. Taizé, avslappningsövningar och mysiga hemmakvällar med tillhörande långa promenader - allt detta kan i jämförelse slängas på historiens skräpkammare (tack K.G. för uttrycket!).

Detta exemplar fann jag vattenfyllt liggandes vid strandkanten i min fäderneärvda lilla tjärn förra sommaren. Hur länge har den legat där och vad bär den på för historia? Var den månne med och byggde Sverige? Ord är överflödiga. Via negativa. Over and out.