Swenskan: Dess fiender och dess vänner

Läs gärna Madeleine Leijonhufvuds kritik av Fredrik Lindström i dagens Svenska Dagbladet.


Det är sannerligen av godo att fler och fler börjar få upp ögonen för vilken förvirrad språkpajas Lindström är och hur förödande hans dekadenta idéer är för kultur och samhälle.

Finge Lindströms vilja råda skulle väl förmodligen all svensk litteraturhistoria brännas på bål eller alternativt censureras och översättas till stockholmska tonåringars MSN-svenska. (För i relativismens och den politiska korrekthetens namn får det ju inte riskeras att somliga blir kränkta av att något påstås vara bättre än någonting annat...)

Citerar en av kommentarerna till artikeln, som jag finner vara träffsäker:

Inverterade språkpoliser:

Vurmandet för den deskriptiva lingvistiken har gått så långt att den blivit preskriptiv!

Eller tillåt mig att citera självaste Bo Ralph:

Svenskarnas tendens till självutplåning inför sitt eget språk och dess användning förnekar sig inte.

Eller varför inte nämna mångårige akademiledamoten Sture Alléns utmärkta artikel "Är god svenska diskriminerande?". Allén nedsablar med denna skrivelse (s-)politiker, språkliberaler och andra, som endast över sina döda kroppar vill att svenska språket skall få officiell status i Sverige:

Läget är ju det bisarra, att svenskan är officiellt språk i EU och jämte finskan i Finland men inte här. Däremot har vi fem officiella minoritetsspråk. […] Hur kan det komma sig att makthavarna inte vill befästa sitt eget allmänspråks roll genom att lagfästa det? […]

Det andra skälet att avfärda förslaget är av allt att döma huvudorsaken: en bestämmelse om att de som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall använda klar och begriplig svenska kan uppfattas som diskriminerande mot dem som inte har svenska som modersmål eller av annan anledning inte behärskar svenskan. Man tar sig för pannan. […]

Ödmjukhet är en dygd men självutplåning är det inte. Genom [s-]propositionen bugar man sig så djupt att ansiktet är på väg genom mattan. Vilka signaler - för att använda en bild ur propositionen - ger en sådan hållning den offentliga förvaltningens folk, svensklärarna, skolungdomen, föräldrarna, journalisterna och inte minst de invandrare som seriöst och målmedvetet arbetar på att tillägna sig svenskan för att kunna delta i samhälls- och kulturlivet?

Det politiskt korrekta språket är ett ohägn, inte minst genom sitt misstänkliggörande av dem som använder sitt språk normalt och utan ont uppsåt.

Slut citat.
Slut blogginlägg.

Variera mera!

Jag vet inte hur bloggens läsare förhåller sig till frågan, men det är lite komiskt hur hyllade författare och akademiker, sin erfarenhet och auktoritet till trots, drabbas av omotiverade hang-ups på vissa termer. Under den senaste tiden har jag noterat att Ulf Jonsson i sin bok ”Med tanke på Gud – en introduktion till religionsfilosofin” frossar i ordet ”reflexion”, ibland så mycket som fem gånger per sida. I längden blir det tröttsamt – speciellt när han stavar det med ”x”…

Ett annat exempel är den internationellt kände Paulus- och NT-forskaren M.T. Han är sparsam med ”reflexioner”, men är desto frikostigare med det tämligen ovanliga ordet ”konklusion”, vilket han i snitt begagnar sig av en gång per fem minuter under sina föreläsningar. Ibland fylls det i klassrummet, utan hans vetskap, till och med i staplar, för varje gång ordet används…

Någon annan som kan rapportera liknande erfarenheter?

Teologisk-lingvistisk korrelation?

En vän till mig har lanserat en vetenskaplig hypotes som gör gällande att en kyrkas/församlings läromässiga och praktiska sundhet kan avgöras genom att räkna antalet särskrivningar på deras hemsida. En negativ proportionalitet mellan särskrivningar och sundhet anses alltså föreligga.

Så håll ögonen öppna, teorin blir kanske det dominerande verktyget inom morgondagens religionssociologi…

GT

För några veckor sedan lämnade jag in en recension på en gammaltestamentlig bibelteologi vid namn ”Theology of the Old Testament” av den smyg-postmoderna inneteologen Walter Brueggemann. Jag var inte ens i närheten av att hålla mig inom ramarna för längden på recensionen, eftersom den på så många sätt upprörde mig och jag har som bekant svårt att tiga still. Så det slutade med att jag lämnade in fet lunta med minimala sidomarginaler och stundtals svidande kritik (trots att den censurerats i två omgångar) mot hans teologi, och indirekt mot skolans beslut att ge den en central roll i en bibelteologikurs.

Jag har fortfarande inte fått tillbaka recensionen och det skall bli väldigt intressant att se vad som händer. I värsta fall kanske jag inte längre kan räkna mig som studerande nästa gång jag skriver på bloggen…

Nåja, var dag har nog av sin plåga, att sia om morgondagen är ovist. Jag kan i vilket fall som helst glädje mig med att jag lever upp till fädernas ideal (mer om släktforskning en annan gång) och den norrländska dygden att säga vad man tycker och stå för det, i med- såväl som motvind.

Kommer i sammanhanget att tänka på några rader ur U2:s Kite från albumet All That You Can’t Leave Behind:

Who's to say where the wind will take you
Who's to know what it is will break you
I don't know where the wind will blow
Who's to know when the time has come around
I don't wanna see you cry
I know that this is not goodbye

Did I waste it?
Not so much I couldn't taste it

Givmildhet & nyckfulla filosofer

Min vän Emanuel, som bor i Göteborg, har under en kort visit i Örebro överlämnat mycket fina gåvor till mig, som ett hejdundrande tack för några ynka insatser som jag gjort för honom. Detta förtjänar att uppmärksammas (även om det knappast var baktanken med gåvan):

För det första skänktes jag ett exklusivt samlarnummer av tidningen Trots allt som han lagt sina flinka vantar på under Bokmässan i Gtbg.
Därtill också ett praktexemplar (nytryckning) av den beryktade Erikskrönikan i original - en av Sveriges äldsta historiska skrifter, som skildrar det svenska konungariket under 1200- och 1300-talet.
Som om inte allt detta var nog så kom Emanuel också kånkandes på något så excentriskt som en (enligt bokomslaget) bejakande appell för konservatismen, från den så nyckfulle utilitaristiske vänsterfilosofen Torbjörn Tännsjö. Tännsjö upphör aldrig att förvåna och det skall bli spännande att se vad han nu har hittat på, kanske är omslaget menat att spela oss ett spratt...

Fotnot:
Jag vill rekommendera följande smakprov på Tännsjö som återfinns här. Det bör dock poängteras att jag inte ansluter mig till Tännsjös filosofi - men det är likväl mycket nyttig läsning. Något som jag också beundrar hos Tännsjö är att han vågar gå mot strömmen och att han är mycket mer konsekvent i sin världsbild än många andra ateister förmår vara.

Helgen är kommen

Idag avnjöt jag en trevlig lunch med min broder Isak.

Det var en mycket välsmakande anrättning som trakterades; nämligen chili con carne med ris och hårt bröd. Djurens rätt i all ära, men jag kan inte ens föreställa mig hur man skulle kunna bli mätt utan kött. På något sätt anstår det inte en karl att med en skrikande mage sätta sig till bords och bli serverad grönsaker eller torrfoder.

Efter lunchen skildes vi åt. Jag för att åka hem och sova (haft tenta under förmiddagen, vilket alltid inbegriper sömnunderskott) och Isak of York satte sig på universitetet för att ägna sig åt de statsvetenskapliga studierna.

God Helg!

"Dialektik"

Häromdagen påtalade min kurskamrat att han var intresserad av svenska dialekter och att han utan min vetskap hade utfört en analys av min dialekt och kommit fram till att jag förmodligen härstammade från Vännäs i Västerbotten. Detta är för mig minst sagt en hedersbetygelse. Då skall det betänkas att Västerbottensdialekten säkerligen är betydligt mer påtagligt norrländsk än den jag rimligen kan förväntas praktisera.

I detta sammanhang bör också poängteras, som min vän och norrländske dialektexpert Erik Bylund har påpekat, att dialekten främst har sin plats i vardagslivet och inte i förvärvsarbete och akademiska kontexter. I de senare sammanhangen är det av fundamental vikt att uttrycka sig tydligt, klart och exakt, vilket inte dialektala uttryck dessvärre icke främjar. Som jag ser det består den kvarvarande dialektala renlärigheten i dessa omgivningar för min del i betoningen och tonfallet i orden, t.ex. att accentuera den första stavelsen och inte den sista och det är förmodligen det som min kurskamrat uppmärksammat, det akademiska sammanhanget till trots – vilket gör mig än mer munter.

Vad gäller dialekter i allmänhet så är det min erfarenhet att det nästan alltid krävs en stark dialekt-ideologisk medvetenhet och integritet för att inte avfalla och anpassa sig till omgivningen. Jag tänker i detta avseende på en kusin till mig som sedan några år är bosatt i Stockholm som redan efter en kortare tid talade mer stockholmska än en inföding på Söder, även om hon försökte maskera den. Ännu har inte släkten tagit avstånd från henne – men just stockholmska är sannerligen en skymf mot de ångermanländska idealen. :-)

Tyvärr är dialekterna som finns kvar idag blott ett svagt återsken av vad som i fordom dagar var och det lär heller inte bli bättre i den digitala tidsåldern med alla dessa vedervärdiga kommersiella skräpkanaler, som nu även public service utvecklas till. Det är ledsamt att en del av kulturarvet försvinner. Så mitt imperativ till alla bakåtsträvare, nostalgiker och historieromantiker – njut ert otium medan tid ännu är, ty imorgon skall dialekten dö (jfr: Jes. 22:13).

Fotnot: Lunds, Stockholms och Umeå universitet har gjort en vetenskaplig dokumentation av 100 svenska dialekter, som också kan lyssnas på från Internet på http://swedia.ling.umu.se/

Privatreligiositet & handbok för ateister

En till synes anonym entitet (som jag misstänker vara Herr Ruben Eriksson) har tipsat mig (tack och bock) om att beröra en artikel beträffande hyper-ateisten Michael Onfray som turnerar världen runt ”på korståg mot alla religioner” (läs: religioner som gör sanningsanspråk) samtidigt som det ur honom emanerar floder av böcker i ämnet, så som på svenska härförleden utgivna "handbok för ateister”.

Artikelförfattaren är synbarligen förtjusad, men verkar minst lika förvirrad. Det är som vanligt, i liknande ämnen, alltid en gåta att veta om det är den filosofiskt/religiöst inkompetente journalisten eller den intervjuade själv som orsakar förbistringen. Hur som helst: som min underrättare mycket riktigt påtalar så rymmer artikeln vissa ”inkoherenser”. Redan i ingressen levereras kritik mot religionen som folkets opium och hälsobringare – samtidigt som den ateistiska livssynen utlovar ”återvunnen hälsa”.

Artikeln avslutas med den religonsidiosynkratiske författarens erkännande att han egentligen inte tar avstånd från det andliga – tvärt om (!). Men i så fall skall det minsann vara frågan om en ”stående och värdig andlighet, inte en som är knäböjande och livsförnekande”.

Är inte just detta symptomatiskt för den individualistiske nutidsmänniskans andliga sökande? Den enda sorts tro som accepteras är den tro som sätter den egna människan i centrum. Därav också den starkt tilltagande andelen ”privatreligiösa” i Sverige.

Att vara privatreligiös är en tidens trend som innebär att man plockar ihop sin egen lilla kompott från dagens minst sagt extensiva religiösa smörgåsbord. Det kan t.ex. röra sig om en religion bestående av yoga, astrologi, tydligt fokus på självförverkligande, en handfull buddhistiska godbitar och som garnering den Gyllene regeln och Jesu bergspredikan.

Det som avgör valet av religion är alltså inte vad man uppfattar överensstämma med verkligheten utan snarare ”vad som passar mig” och om människan är än mer förvirrad, yttrar den därtill också något i stil med ”vad som är sant för mig” eller "det jag känner är rätt, liksom".

Man kan fråga sig om inte ett dylikt religionsutövande, som konfigurerar alla religiösa parametrar efter de egna preferenserna, inte i slutändan blir en spegelbild av den ifrågavarande individen – en slags självdyrkan. Följaktligen går det andliga sökandets färdriktning raka vägen inåt istället för utåt - dvs ”gräv där du står”! Om det ytterst är egot man dyrkar – vem skall då frälsa, frågar jag mig?
Det må betecknas som en ”stående och värdig andlighet”, men för mitt vidkommande betackar jag mig, eftersom det blott är en funktionell andlighet som med få undantag är totalt ointresserad av sanning och verklighet.

Nej, då föredrar jag hellre en ”knäböjande” och kanske också ”livsförnekande” andlighet, om detta är priset för att vara sökande efter, eller i besittning av, en SANN andlighet.

Som jag ser det tar en genuin andlighet sitt avstamp i att vi blir förvissade om vår egen otillräcklighet och den mänskliga finituden.
Något i utkanten av mitt svaga minne säger mig att det finns en hel del skaldestycken som berör detta. Kanske någon kan leverera ett lämpligt uppslag för publicering?

Avslutningsvis:
”Och I skolen förstå sanningen och sanningen skall göra eder fria”

I denna särla aftonstund...

... så önskar jag välkomna både folk och fä att gästa varde blogg!

Jag ämnar att i sinom tid utöka utbudet, vartefter andan faller på eller när dygden så kräver.

Det är min uppriktiga förhoppning att i de kommande skrivelserna kunna kombinera flärdfrihet och spontanitet med substans och kaliber.

Allehanda uppslag vad gäller spörsmål att avhandla mottages givetvis med varm hand.

På återbloggande
Nils Peter Tomas