Privatreligiositet & handbok för ateister

En till synes anonym entitet (som jag misstänker vara Herr Ruben Eriksson) har tipsat mig (tack och bock) om att beröra en artikel beträffande hyper-ateisten Michael Onfray som turnerar världen runt ”på korståg mot alla religioner” (läs: religioner som gör sanningsanspråk) samtidigt som det ur honom emanerar floder av böcker i ämnet, så som på svenska härförleden utgivna "handbok för ateister”.

Artikelförfattaren är synbarligen förtjusad, men verkar minst lika förvirrad. Det är som vanligt, i liknande ämnen, alltid en gåta att veta om det är den filosofiskt/religiöst inkompetente journalisten eller den intervjuade själv som orsakar förbistringen. Hur som helst: som min underrättare mycket riktigt påtalar så rymmer artikeln vissa ”inkoherenser”. Redan i ingressen levereras kritik mot religionen som folkets opium och hälsobringare – samtidigt som den ateistiska livssynen utlovar ”återvunnen hälsa”.

Artikeln avslutas med den religonsidiosynkratiske författarens erkännande att han egentligen inte tar avstånd från det andliga – tvärt om (!). Men i så fall skall det minsann vara frågan om en ”stående och värdig andlighet, inte en som är knäböjande och livsförnekande”.

Är inte just detta symptomatiskt för den individualistiske nutidsmänniskans andliga sökande? Den enda sorts tro som accepteras är den tro som sätter den egna människan i centrum. Därav också den starkt tilltagande andelen ”privatreligiösa” i Sverige.

Att vara privatreligiös är en tidens trend som innebär att man plockar ihop sin egen lilla kompott från dagens minst sagt extensiva religiösa smörgåsbord. Det kan t.ex. röra sig om en religion bestående av yoga, astrologi, tydligt fokus på självförverkligande, en handfull buddhistiska godbitar och som garnering den Gyllene regeln och Jesu bergspredikan.

Det som avgör valet av religion är alltså inte vad man uppfattar överensstämma med verkligheten utan snarare ”vad som passar mig” och om människan är än mer förvirrad, yttrar den därtill också något i stil med ”vad som är sant för mig” eller "det jag känner är rätt, liksom".

Man kan fråga sig om inte ett dylikt religionsutövande, som konfigurerar alla religiösa parametrar efter de egna preferenserna, inte i slutändan blir en spegelbild av den ifrågavarande individen – en slags självdyrkan. Följaktligen går det andliga sökandets färdriktning raka vägen inåt istället för utåt - dvs ”gräv där du står”! Om det ytterst är egot man dyrkar – vem skall då frälsa, frågar jag mig?
Det må betecknas som en ”stående och värdig andlighet”, men för mitt vidkommande betackar jag mig, eftersom det blott är en funktionell andlighet som med få undantag är totalt ointresserad av sanning och verklighet.

Nej, då föredrar jag hellre en ”knäböjande” och kanske också ”livsförnekande” andlighet, om detta är priset för att vara sökande efter, eller i besittning av, en SANN andlighet.

Som jag ser det tar en genuin andlighet sitt avstamp i att vi blir förvissade om vår egen otillräcklighet och den mänskliga finituden.
Något i utkanten av mitt svaga minne säger mig att det finns en hel del skaldestycken som berör detta. Kanske någon kan leverera ett lämpligt uppslag för publicering?

Avslutningsvis:
”Och I skolen förstå sanningen och sanningen skall göra eder fria”