Häromdagen påtalade min kurskamrat att han var intresserad av svenska dialekter och att han utan min vetskap hade utfört en analys av min dialekt och kommit fram till att jag förmodligen härstammade från Vännäs i Västerbotten. Detta är för mig minst sagt en hedersbetygelse. Då skall det betänkas att Västerbottensdialekten säkerligen är betydligt mer påtagligt norrländsk än den jag rimligen kan förväntas praktisera.
I detta sammanhang bör också poängteras, som min vän och norrländske dialektexpert Erik Bylund har påpekat, att dialekten främst har sin plats i vardagslivet och inte i förvärvsarbete och akademiska kontexter. I de senare sammanhangen är det av fundamental vikt att uttrycka sig tydligt, klart och exakt, vilket inte dialektala uttryck dessvärre icke främjar. Som jag ser det består den kvarvarande dialektala renlärigheten i dessa omgivningar för min del i betoningen och tonfallet i orden, t.ex. att accentuera den första stavelsen och inte den sista och det är förmodligen det som min kurskamrat uppmärksammat, det akademiska sammanhanget till trots – vilket gör mig än mer munter.
Vad gäller dialekter i allmänhet så är det min erfarenhet att det nästan alltid krävs en stark dialekt-ideologisk medvetenhet och integritet för att inte avfalla och anpassa sig till omgivningen. Jag tänker i detta avseende på en kusin till mig som sedan några år är bosatt i Stockholm som redan efter en kortare tid talade mer stockholmska än en inföding på Söder, även om hon försökte maskera den. Ännu har inte släkten tagit avstånd från henne – men just stockholmska är sannerligen en skymf mot de ångermanländska idealen. :-)
Tyvärr är dialekterna som finns kvar idag blott ett svagt återsken av vad som i fordom dagar var och det lär heller inte bli bättre i den digitala tidsåldern med alla dessa vedervärdiga kommersiella skräpkanaler, som nu även public service utvecklas till. Det är ledsamt att en del av kulturarvet försvinner. Så mitt imperativ till alla bakåtsträvare, nostalgiker och historieromantiker – njut ert otium medan tid ännu är, ty imorgon skall dialekten dö (jfr: Jes. 22:13).
Fotnot: Lunds, Stockholms och Umeå universitet har gjort en vetenskaplig dokumentation av 100 svenska dialekter, som också kan lyssnas på från Internet på http://swedia.ling.umu.se/
2 kommentarer:
Lars-Gunnar Andersson talar ju tydlig dialekt i alla de vetenskapliga sammanhang som han dyker upp i... Många skåningar skäms ju heller inte för sin dialekt. Så är det verkligen så att dialekt inte platsar i mer formella sammanhang? Eller beror vår attityd på att vi matats i för stor utsträckning av "riksspråket" och att skolan genom åren har försökt rensa bort dialekt på grund av en oklar, nästan fascistisk idé? Fram för dialekterna! Sluta fega.
Den fråga du väcker är högst relevant. Jag vill ge mitt huvudsakliga instämmande till ditt resonemang.
Dock med det förbehållet att jag tycker de med kraftig skånska kan ligga lite lågt med sin "dialekt", eftersom jag är högst tveksam om den överhuvudtaget kvalar in som svensk dialekt, den är snarare att betrakta som ett "kontinentalt gurglande". :-)
Jag försöker att i mitt andra stycke göra en viss distinktion i samma anda som din kommentar - att det beror lite på vad vi menar med dialekt. En dialekt som tar sig uttryck i svårförståeliga begrepp och idiom blir svår att bibehålla i formella sammanhang. Dock kan respektive dialekters övriga karaktärsdrag, så som betoningar och ton, mycket väl praktiseras.
Jag var nog lite otydlig på den punkten och tackar för ditt påpekande som också kan leda till vissa omprövanden för min del.
Skicka en kommentar