GT

För några veckor sedan lämnade jag in en recension på en gammaltestamentlig bibelteologi vid namn ”Theology of the Old Testament” av den smyg-postmoderna inneteologen Walter Brueggemann. Jag var inte ens i närheten av att hålla mig inom ramarna för längden på recensionen, eftersom den på så många sätt upprörde mig och jag har som bekant svårt att tiga still. Så det slutade med att jag lämnade in fet lunta med minimala sidomarginaler och stundtals svidande kritik (trots att den censurerats i två omgångar) mot hans teologi, och indirekt mot skolans beslut att ge den en central roll i en bibelteologikurs.

Jag har fortfarande inte fått tillbaka recensionen och det skall bli väldigt intressant att se vad som händer. I värsta fall kanske jag inte längre kan räkna mig som studerande nästa gång jag skriver på bloggen…

Nåja, var dag har nog av sin plåga, att sia om morgondagen är ovist. Jag kan i vilket fall som helst glädje mig med att jag lever upp till fädernas ideal (mer om släktforskning en annan gång) och den norrländska dygden att säga vad man tycker och stå för det, i med- såväl som motvind.

Kommer i sammanhanget att tänka på några rader ur U2:s Kite från albumet All That You Can’t Leave Behind:

Who's to say where the wind will take you
Who's to know what it is will break you
I don't know where the wind will blow
Who's to know when the time has come around
I don't wanna see you cry
I know that this is not goodbye

Did I waste it?
Not so much I couldn't taste it